by • 13 november, 2014 • ArtiklarComments (14)2605

Varför jag opererade in ett chip i handen

För exakt fyra veckor sen fick jag hjälp att plantera in ett NFC-chip i min vänsterhand.

”Varför då?”

Det är den vanligaste frågan, och chansen är stor att du undrar det också. Det finns flera svar på den här frågan: För att man kan; som en förrättelse i min pågående konvertering från ateist till synteist; för att ta reda på vad man kan göra med det.

1. För att man kan

Ända sedan jag hörde Kevin Kelly prata om ”The One Machine” – att internet är som en maskin som består av alla enheter uppkopplade till den – kan jag inte släppa tanken på att också vi är delar av Maskinen så fort vi är uppkopplade. Idag består de flestas koppling till maskinen av en smartphone vi bär i fickan, och med den är vi potentiellt smartare, kunnigare och framför allt mer nätverkade än en människa utan. Nästa steg är wearables som minskar friktionen för att koppla upp sig och bli en del av Maskinen. Direkt efter det kommer implantat. Det kräver en diskussion kring etik, nytta, mänsklighet. Genom att göra det här har jag och de (mig veterligen) 31 andra svenskar som har chip, flyttat gränsen lite närmare den diskussionen. Alla människor vi träffar och pratar med börjar fundera på frågor som: Är det okej? Vill jag? Varför? Varför inte?

2. En synteistisk förrättelse

Den version av ateism som jag anammat efter att ha konfirmerats både som katolik och protestant, och insett att den gud som de stora religionerna förespråkar inte är min gud, är fyrkantig, hård och förkastar allt som inte kan förklaras med formler och logik. Allt som inte kan studeras och kvantifieras är inte värt något. Men det finns saker som inte kan kvantifieras, som inte är logiska. En scen som etsade sig fast första gången jag såg den, kanske för att den just illustrerar en konflikt som jag starkt upplevde, är när Matthew McConaughey talar om Occams rakkniv med Jodie Foster i Contact: hur bevisar man att man älskade någon som inte längre finns med oss?

Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Arthur C Clarkes berömda citat om teknologi, tillsammans med en genomnläsning av ”Commonwealth Saga” och forsättningen ”The Void Trilogy” fick mig att börja jämka synen. Låt oss säga att det vi tror vi kan göra om vi behärskar kvantfysik får det som hände i Bibeln att verka som klumpigt utförda specialeffekter. Parallellt med det följde jag den synteistiska rörelsens tillkomst och började förstå att det ena inte behöver utesluta det andra. Internet är maskinen är gud. Att operera in ett chip i handen knöt mig närmare det.

3. För att ta reda på vad dom går att göra med det

Det är också en av de vanligaste följdfrågorna: ”Vad ska du använda det till?”. Än så länge vet jag inte. Dörrlås var en första tanke: jag har ett Yale Doorman-lås hemma som använder NFC-brickor. Tyvärr använder många NFC-system idag en teknik som är äldre och inte kompatibel med nya NFC-standarden så jag kan inte använda mitt chip till min dörr hemma, eller för att checka in på mitt SATS-gym. Ännu. Med ett chip i handen kan jag börja testa och utforska på ett praktiskt sätt.

Samtidigt inser jag att allt inte behöver ha en konkret, praktisk nytta. Chippet rymmer 888 bytes så jag kan skriva dit en kort krönika om jag vill. Där finns idag min identitet:


Texten du får upp om du scannar av mitt chip

Vi har länge accepterat att fysiska föremål inte behöver ha någon konkret nytta. De kan ha ett känslomässigt värde. De kan vara vackra. På samma sätt som ett gift par kan gravera in ett budskap inuti sina ringar, kan NFC-chip innehålla bröllopslöften till varandra. För mig börjar det med ”augmented identity”, och vi får se vad det slutar.

Hur går det till?

Det är också en vanlig följdfråga. Ungefär så här:

Har du kommenterarer eller andra frågor? Ställ dem nedan, jag lovar att svara på allt.