Är det att gå till överdrift om jag beskriver Retina-generationen av 15-tums Macbook Pro som en dator med personlighetskris? Det är en dator som vill vara mycket men ändå misslyckas med att vara det som vi faktiskt kan förvänta oss av en proffsmaskin trots sin massiva prislapp. Array har i samarbete med Macpro.se testat den senaste generationens Macbook Pro i 15-tumsformat med Retina-skärm och Haswell-processor.
Det var drygt ett år sedan jag lekte med en 15-tums Macbook Pro med Retina-skärm och jag hade redan glömt hur tunn den är jämfört med de gamla icke-retina-modellerna som fyllde upp kostymen ordentligt med både nätverksport och optisk enhet.
Anslutningarnas vara eller icke vara
När vi skriver november 2013 så har Apple gått vidare. Kvar i sortimentet finns endast en 13-tumsmodell med en icke-retina-skärm, optisk enhet och nätverksport. Vill vi upp en skärmstorlek så tar vi också ett rejält kliv prismässigt för att få en 15-tumsmodell. Samtidigt tappar vi en del funktionalitet – den optiska enheten är nog saknad av få även om den för systemadministratörer och andra kan vara värdefull när du behöver bränna ut en ISO-fil med någon Linuxdistribution, exempelvis. Om än viktigare är nätverksporten som är guld värd när du rider in i datacentret och ska styra upp något som bråkar. Att börja fumla runt med en nätverksdongel via Thunderbolt eller USB, om du inte lyckats glömma den i bilen eller på kontoret, är inte optimalt.
Ska vi vara helt ärliga så är det inte direkt någon orgie i anslutningar vi upplever med en 15-tums Macbook Pro med Retina-skärm. Två Thunderbolt 2-portar, två USB 3.0-portar, en HDMI-port (med stöd för upplösningar upp till 4096 x 2160 pixlar, det vill säga 4K-skärmar), hörlursuttag och SD-CARD-plats. Ingen ethernet, ingen Firewire. Okej, Firewire 800 kan vi utan att skämmas placera på hyllan för historiska standarder, men ethernet är som jag nämnde viktigt för många och även om denna generations Macbook Pro har två Thunderbolt 2-portar och en HDMI-port, vilket potentiellt innebär upp till tre samtidiga skärmar, så kan vi kanske offra en Thunderbolt 2-port på en ethernetanslutning. Om porten inte behövs till något annat.
802.11ac-standarden för trådlöst nätverk är en del av också denna Mac och det ska inte förnekas att det är en riktigt snabb standard men det är om du sitter själv eller med ett fåtal maskiner i samma nätverk. Koppla upp 7-8 datorer som surfar friskt och/eller arbetar med olika saker så har vi inte alls samma hastighet längre. Sitter vi och arbetar mot någon form av nätverkslagring så är trådbundet gigabit ethernet ett krav – där räcker det inte med Apples USB-adapter för nätverk. Arbetar du mot ett XSan så ryker en av Thunderbolt 2-portarna till en adapter som konverterar över till fibre channel.
Precis som med nya Mac Pro så är detta nämligen ett kraftpaket av rang – men det är också en maskin som är lika begränsad i det att vi inte kan expandera lagringen i den som vi kunde på tidigare generationers Macbook Pro, alltså innan de fick Retina-skärmen och det nya skalet. Är du proffsanvändare så lär du behöva dunka över rätt stora mängder data till något annat än den interna lagringen förr eller senare.
Dubbla grafikkort
Att kalla Intels Iris Pro Graphics för ett grafikkort är kanske att överdriva. Precis som i exempelvis Macbook Air och Mac mini sedan ett antal generationer tillbaka är grafikkortet en del av processorn och det minne som grafikkortet behöver hämtas från det övriga internminnet vilket inte alltid gör några underverk för prestandan när det gäller grafik, och då i synnerhet i samband med exempelvis grafikintensiva spel. I fallet Iris Pro har 128 megabyte minne integrerats i processorn för att fungera som ett buffertminne, Intel kallar detta Crystalwell, för både den integrerade grafikkretsen och andra uppgifter som resten av processorn kan tänkas behöva bufferten till. Crystalwell ingår endast i de Haswell-processorer som har fyra kärnor, och just en sådan råkar det sitta i det exemplar vi fått låna från Apple för detta test. Med de 128 megabyte minne som sitter integrerade i processorn försöker Intel uppenbarligen komma runt de tillkortakommanden som motsvaranade integrerade grafikkretsar har i exempelvis Macbook Air. Samma grafikkrets användes också i den första generationen av Retina-modellen av Macbook Pro, där det integrerade grafikkortet, då ett Intel HD 4000, helt enkelt inte orkade pressa ut pixlar i den högsta upplösningen om vi scrollade på exempelvis webbsidor med mycket rörligt innehåll. Av denna anledning är det inte förvånande att Apple valt att åter igen integrera ytterligare ett grafikkort i maskinen. I den första generationen var det Nvidia som stod för fiolerna med ett GeForce GT 650M-kort. Apple har åter vänt sig till Nvidia och denna gång är det Geforce GT 750M-kort som står för fiolerna.
Gott om prestanda – och fläktbuller
Man kan tycka att denna nya modell borde vara överlägsen den första generationen från juni 2012 som jag testade. Men så är det inte riktigt. Ett test med 64-bitarsversionen av Geekbench ger vid handen att dessa två modeller i själva verket ligger ganska nära varandra:
Som synes visar Geekbench att den gamla modellen, som skickade ur sig 13042 poäng, fortfarande hänger med den nya, som rullade in på 13587 poäng.
Grafiken då?
Cinebench OpenGL-test testade i båda fallen det extra integrerade grafikkortet i de två modellerna:
Skillnaden? 2012 års modell av Macbook Pro med Retina-skärmen fick med sitt GeForce GT 650M-kort ur sig 37,44 poäng. Årets nya modell med ett GeForce GT 750M prestande 40,46 poäng. Inte så stor skillnad att skriva hem om direkt, men den största skillnaden för vardagligt bruk levererar Iris Pro-grafiken som biffats upp för att orka driva Retina-skärmens högre upplösningar – något jag tycker den gör betydligt bättre än 2012-års modell som hade Intel HD 4000 integrerat.
Cinebench är ett bra program om vi vill låta en processor svettas riktigt mycket. Således fick maskinen bekänna färg även här:
2012 års modell av Macbook Pro 15-tum med Retina-skärm och en 2,6 gigahertz Intel Core i7-processor i Ivy Bridge-familjen är snabbare än dagens 2,3 gigahertz Core i7-processor ur Haswell-familjen. Inte så konstigt egentligen – den äldre maskinen hade en klockfrekvens som låg 300 megahertz över dagens modell. Det ska också sägas att så väl den första generationens modell som dagens modell med core i7-processor stödjer Turbo boost-funktionen som ska ge den upp till 3,5 gigahertz, men det gör ändå inte att maskinen kommer ikapp – för att det ska vara möjligt krävs att vi investerar i en 2,6 gigahertz Core i7-processor som kan fläska ur upp till 2,8 gigahertz i Turbo boost-läget. 1800 kronor till kostar det, vilket på sätt och vis är småpotatis i en redan riktigt dyr dator. Med Haswell-generationens processorer ska vi åtminstone få bättre batteritid. Den första modellen med Ivy Bridge-modellen av Core i7 skulle enligt Apple mäkta med sju timmars “webbsurfande”. Med denna modell av Macbook Pro och Haswell är den siffran förbättrad med en timme.
Då som nu så lider Retina-modellen av Macbook Pro i 15-tumsformat av ett värmeproblem. I normala fall, och då pratar vi om allt från Macbook Air till Mac mini och för den delen senaste generationens iMac, så får vi köra CPU-testet i Cinebench flera gånger för att riktigt få upp temperaturen och på så sätt tvinga igång fläktarna för att få höra hur mycket, eller litet, de egentligen låter. 15-tums Macbook Pro med Retina-skärmen har inte det problemet, om vi försöker se detta ur en positiv synvinkel – här räcker det med 4-5 sekunders testande för att fläktarna ska gå igång och visa hur duktiga de är på att flytta luft.
I en dator som i denna konfiguration kostar strax under 24 000 svenska kronor kan det verka småaktigt att önska att Apple skulle på något sätt kunna göra åttor runt naturlagarna och hålla processorn sval även under hårdare belastning. Men det går tydligen inte, och jag kan inte dra mig till minnes att en 15-tums Macbook Pro, med eller utan Retina, har klarat av att hantera hård processorbelastning sedan den sista generationen med Core 2 Duo-processorn och den tidigare standardskärmen. Apples prat om att de har särskilt designade fläktblad som ska vara tystare går säkert hem hos de som inte maxar ut sin processor – men de som gör det kommer inte bli glada när de tvingas lyssna på en väldigt snygg och dyr hårtork när de exempelvis exporterar video eller ägnar sig åt andra saker där all processorkraft behövs.
Skulle jag överväga att köpa en dator av det här slaget hade jag valt den maskin som har lägst processorhastighet, i skrivande stund 2 gigahertz. Vis av erfarenhet när det gäller just bärbara maskiner från Apple så har jag under åren lärt mig att den snabbaste modellen som regel också är den bullrigaste när den får lite att göra.
Summering: En bärbar dator som trivs bäst på skrivbordet
Det är svårt att veta vilket ben en 15-tums Macbook Pro vill stå på. Å ena sidan ganska tunn och smidig, å andra sidan närmast blytung jämfört med Macbook Air. Macbook Pro i 15-tumsformat väger strax över två kilo. Det är fortfarande dryga halvkilot lättare än den förra generationens Macbook Pro i 15-tumsformat med optisk enhet och nätverksport (bland annat). Två kilo är en del att släpa runt på. En Macbook Air kan vi på många sätt behandla som en iPad – vi kan släppa den i soffan, skicka ner den i väskan och av någon anledning oroar vi oss inte för att den ska gå sönder eller på annat sätt fara illa av behandlingen. 15-tums Macbook Pro å sin sida behandlar vi som finporslinet – varsamt och försiktigt. Sin ytterst portabla design till trots är det inte en maskin vi flyttar på om vi inte absolut behöver det.
Prislappen för en 15-tums Macbook Pro med Retina-skärmen lockar sannerligen inte till några spontana inköp. Instegsmodellen ligger på strax under 19 000 kronor, då med åtta gigabyte internminne och 256 gigabyte flash-lagring. Samma maskin med 2 gigahertz Core i7-processor, en terabyte flashlagring och 16 gigabyte minne kostar 27 295 kronor hos Apple. Samma maskin fast med 512 gigabyte lagring landar på 22 895 kronor. Den maskin jag testat här befriar dig från 23 795 kronor men då ingår 16 gigabyte internminne och 512 gigabyte lagring som standard. Värstingmodellen med 2,6 gigahertz Core i7, en terabyte lagring och 16 gigabyte internminne dansar in med en prislapp på strax under 30 000 kronor. Om du ens överväger att köpa den maskinen så tror jag du kommer bli besviken över vad du faktiskt får för pengarna.
Vid ett inköp av en Mac, oavsett om det är en stationär eller en bärbar, så är beslutet ofta lika mycket förankrat i hjärtat som i hjärnan. En Mac, precis som många andra av Apples produkter, är byggda på en design och med en bakomliggande tanke som tilltalar oss på många olika sätt. Därför är det svårt att kategorisera varför jag vill ha en Macbook Pro 15-tum med Retina-skärm. Tittar vi krasst på den så har den ett kraftfullt grafikkort, en snabb processor, gott om internminne, snabb lagring, en hysteriskt bra skärm och en hyfsat anständig uppsättning anslutningar – allt inpackat i en dator som är relativt tunn, relativt lätt och relativt smidig.
Men samtidigt får jag mycket av detta i min Macbook Air – skärmen är på 13 tum och med en upplösning som inte imponerar på många, den har maximala åtta gigabyte internminne och en processor som inte är fullt så snabb som den i 15-tums Macbook Pro. Men ändå – när jag sitter med 15-tums-maskinen i knät så undrar jag varför jag ska betala så mycket mer för den maskinen istället för en Macbook Air.
Skärmen är en bidragande orsak, givetvis, och det extra grafikkortet likaså – men all den prestanda som denna 15-tumsmodell har innanför skalet riskerar nog att gå till spillo i de flesta fall. Och som jag noterat tidigare: börjar vi pressa maskinen hårt så drar fläktarna igång ganska snart vilket visserligen är priset vi får betala för så mycket kraft i ett relativt tunt skal. Det är som att Apple räknar med att majoriteten av användarna aldrig kommer att pressa sina 15-tums Macbook Pro till max och därför kan de få som trots allt gör det leva med fläktarnas buller.
Om så är fallet kan jag ju å andra sidan åter igen undra varför jag ska välja 15-tums Macbook Pro – personligen känner jag ingen skillnad på prestanda mellan maskinerna när jag arbetar med dem. Min Air, köpt i höstas med en 1,3 gigahertz Core i5-processor ur Haswell-generationen, levererar verkligen på så många plan och de få gånger jag ens hört en fläkt dra igång inne i denna extremt tunna dator så har jag spelat spel med tung grafik (Sim City, exempelvis).